Glädje.

Igår kväll var det öppet samtal om det nya kalkstensbrottet i Bunge. Platsen var Almedalen och där fanns Nordkalk, Länsstyrelsen, Naturvårdsverket, biologer, politiker och kanske 1000? människor, alla med fokus på Gotland, dess vatten och fantastiska miljö. Det var gotländska barnfamiljer, ungdomar, medelålders och pensionärer representerade. Stämningen var god, hoppfull, barnen sprang omkring, skrattade och klättrade i Almedalsträden och människor diskuterade.

Länsstyrelsen, Naturvårdsverket, biologer, politiker och andra människor vädjade till Nordkalk att vänta med sin avverkning tills dess att HD har tagit beslut angående alla överklaganden, men Nordkalk visade sig hårt och kallt. De har bråttom att bli klar – För brytningen ska igång i slutet på 2013. Många av oss andra är nog istället säkra på att de har bråttom med att ta bort skogen för att det inte ska finnas något kvar att rädda.

Där fanns också en hel mängd poliser, strategiskt utplacerade och bildade någon form av ring bakom. I vanliga fall hade jag nog känt mig trygg, tänkt att de var där för att skydda mig och mina intressen, men nu vet jag ju att de har kommit hit till Gotland för att tillvarata industrins intressen.

Senare på kvällen läser jag i tidningen att regionen är bekymrad över ekonomin och kostnaden som det kommer att bli när de måste undersöka om Nordkalk dumpat gift i ett tidigare brott. Då är känslan av vanmakt enorm.  Ekonomin är tydligen inget problem när det handlar om att tillvarata industrins intressen, en miljon i veckan är kostnaden för att skicka hit 70 poliser, hästar, hundar, helikoptrar, bandvagnar, som nu fysiskt motar bort oroliga gotländska barnfamiljer, ungdomar, medelålders och pensionärer från Ojnareskogen.

Sorg.

Dela:

•